Varför ber katoliker för de döda?

Denna text är hämtad ur Scott Hahns bok Livets tecken 40 katolska vanor och deras bibliska rötter som utkommer den 11 november. Den finns att förbeställa här.

För några år sedan gjorde jag en pilgrimsresa till Rom med en kär vän. Jag visste det inte då, men en av hans förhoppningar med resan var ett helande. Han ville att Herren skulle »fixa« de motstridiga känslor han hyste till sin far, som varit död i många år. Min vän blev verkligen helad, vid en av de heliga platserna, genom plötsligt strömm­ande nåd, som visade sig i form av en flod av tårar. 

Förblindad och förvirrad gick han till vår resekaplan, fader Joseph Linck, för att få en förklaring av vad som just hänt. Som erfaren andlig vägledare förklarade fader Joe ögonblicket i termer av de heligas gemenskap – alla kopplingarna mellan de levande och de döda. Han avslutade med ord som jag hoppas jag aldrig glömmer: »Relationer tar inte slut«. 

Min vän visste, från det ögonblicket, att det var hans plikt att be för sin fars själ. Han visste också, att han inte skulle tveka att be sin far om förbön. Han blev, kort sagt, försonad med sin far och åter­upptog deras relation där den hade avbrutits. Gud har i sin nåd gjort detta möjligt för oss. Livet är kort, och vi har inte alltid tid eller vishet nog för älska människor som vi borde, som de förtjänar att bli älskade. Ibland erkänner vi inte ens vår tacksamhetsskuld till andra förrän långt efter att de gått bort, och det blivit för sent att tacka dem. Om relationer tog slut med döden, vore det en oerhörd tragedi: ett fullständigt förlorat tillfälle, ett evigt öppet sår. 

Läran om skärselden daterar sig faktiskt tillbaka till Gamla testa­mentet.Andra Mackabéerboken (12:38-­45) berättar om när Judas Mackabeus fann hedniska amuletter på kropparna av dödade jud­iska soldater – ett tecken på att de hade syndat genom avgudadyrkan. Genom att Judas ordnade »en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2 000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer ... om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor«. Avsnittet avslutas med: »Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd«. 

Inom judendomen var liknande seder vanliga vid tiden för Jesu jordiska verksamhet. De lever kvar än idag i de böner som är kända som »de sörjandes kadish«och El Malei Rachamim (»Gud, full av nåd«), som är en bön för den avlidnes själ. 

Nya testamentet fortsätter att tala om skärselden, om än bara indirekt. I Matteusevangeliet säger Jesus att »den som talar mot den helige Ande kommer inte att bli förlåten, varken i den här tidsåldern eller i den kommande« (Matt 12:32). Han menar alltså att det finns någon slags förlåtelse i den kommande tidsåldern. Paulus lärde att en kristen som inte varit helt trogen ska »bli frälst, men som genom eld« (1 Kor 3:15). Denna metaforiska »eld« är reningen i skärselden. 

Uppenbarelseboken (21:27) säger: »Aldrig ska något orent komma in« i himlen. Skärselden är helt enkelt stadiet efter döden när själen renas från all orenhet – effekterna av ett livs synder. Det verkar som om de flesta, om inte alla, av dem som kommer till himlen måste passera genom detta stadium. Som Paulus sade: »Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud« (Rom 3:23).

Om vi bekänner våra synder så förlåter Gud oss. Men vi måste ändå helas från den skada vi tillfogat oss själva. Detta helande kan, precis som jordiskt helande, medföra lidande. Medicin smakar ibland illa, och kan även få oss att bli illamående. Sjukgymnastik kan göra oss mörbultade, men läkaren föreskriver inte sådana botemedel på grund av deras oönskade biverkningar; han föreskriver dem för att de botar. Ibland kan helandet vara smärtsamt. Den katolska roman­ författarinnan Flannery O’Connor tillämpade denna princip på läran om skärselden: »Vatten är en symbol för rening, och eld är en annan. För mig framstår det som att vatten är en symbol för den sorts rening som Gud ger oberoende av vår ansträngning och värdig­het, och att eld är den sorts rening som vi drar på oss själva – som i skärselden. Det är vår ondska som naturligtvis bränns bort när den närmar sig Gud.«.

Det är naturligtvis så som de tidiga kristna läste evangelierna. Katakomberna och andra antika kristna gravplatser bär vittnesbörd om tidig omsorg om de dödas själar. Kristna familjer ristade ofta in vädjanden till förbipasserande att komma ihåg de avlidna. Vid slutet av 100­talet talade den nordafrikanske kristne Tertullianus om skärs­elden, vilket hans landsman helige Cyprianus också gjorde på 200­ talet. Från samma tid finner vi läran i skrifterna från Origenes i Egypten. Augustinus av Hippos mor, heliga Monica, bad honom att fira mässa för henne efter hennes död. Och helige Johannes Chry­sostomos uppmanade sin församling att se till att det firades liturgi för de döda: »Låt oss hjälpa och ihågkomma dem. Om Jobs söner renades genom sin faders offer [se Job 1:5], varför skulle vi då tvivla på att våra offer för de döda ska ge dem viss tröst? Låt oss inte tveka att hjälpa dem som har dött, och frambära våra böner för dem«.

Detta är Jesu Kristi Kyrkas tro, och så har det alltid varit. Från Gamla testamentet genom det nya, från de apostoliska fäderna genom medeltidens skolastiker, var det ingen som vågade ifrågasätta kontinuiteten i relationerna mellan de kristna. De som var kvar på jorden hade ett sätt att förhålla sig till dem som fortsatt in i döden. Det var först vid den protestantiska reformationen som detta togs bort. Den lutherske teologen Frank Senn uttryckte saken kortfattat: Martin Luthers »avskaffande av votivmässor, speciellt de som frambars för de döda, bidrog till att underminera den mer kosmiska förståelsen av Kyrkan ...«

Men Katolska Kyrkan kunde varken avskaffa eller underminera den kristna traditionen. Kyrkans lära kan varken skapas eller förintas, varken förändras eller avslutas. Därför ber vi fortfarande i begravningsmässan: »Ty för dina trogna, Herre, blir livet ej förintat, blott förvandlat«. Eller, som fader Joe sade mera vardagligt till min vän i Rom: »Relationer tar inte slut«. Vi får be för de döda, och tacka Gud för det. Han är full av barmhärtighet, och evigt varar hans nåd!

Dela detta inlägg

Kommentarer (0)

Inga kommentarer hittills