Kardinal Van Thuan ett steg närmare helgonförklaringen
Påven Franciskus om det borttappade fåret
25 okt.

Påven Franciskus om det borttappade fåret

Vi känner alla till bilden av den gode herden som lägger det borttappade fåret över axlarna. I alla tider har denna ikon visat Jesu omsorg om syndarna och Guds barmhärtighet som vägrar förlora en enda av dem. Jesus berättar denna liknelse för att visa att hans närhet till syndarna inte behöver göra någon upprörd, utan att den tvärtom skall låta alla reflektera över hur vi lever vår tro. I denna berättelse ser vi å ena sidan syndarna som kommer till Jesus för att lyssna till honom, och å den andra de skriftlärda och fariséerna som misstänksamt avlägsnar sig från honom på grund av denna hans inställning. De avlägsnar sig för att Jesus närmade sig syndarna. De var stolta, högmodiga, och trodde sig vara rättfärdiga.

Vår liknelse kretsar kring tre huvudrollsinnehavare: herden, det borttappade fåret och resten av hjorden. Men den ende som handlar är herden, inte fåren. Herden är alltså den ende verklige huvudrollsinnehavaren och allt beror på honom. En fråga inleder liknelsen: “Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?” (vers 4). Det är en paradox som gör att man kan undra om herden verkligen gör rätt: är det klokt att lämna nittionio för ett enda får? Och dessutom inte i den trygga fållan utan i öknen? I bibelns tradition är öknen en dödens plats där det är svårt att finna mat och vatten, utan skydd och där man kan falla offer för vilddjur och rövare. Vad kan nittionio försvarslösa får göra? Ändå fortsätter paradoxen med att säga att herden återfinner fåret, “lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat” (vers 6). Det låter alltså som att herden inte återvänder till öknen för att hämta hela jorden! Han ägnar sig bara åt detta enda får och tycks glömma bort de andra nittionio. Men så är det inte. Vad Jesus vill lära oss är snarare att inget får gå förlorat. Herren kan inte acceptera att ens en enda människa kan gå förlorad. Gud handlar som en som söker efter sina borttappade barn för att sedan fira och glädja sig när han återfinner dem. Det är en ohejdbar önskan: inte ens nittionio får kan hejda herden och hålla honom instängd i fållan. Han skulle kunna resonera så här: “Jag har nittionio får och har tappat bort ett, men det är ingen stor förlust”. Istället går han iväg för att söka upp det enda som gått vilse, för vart och ett är mycket viktigt för honom och det är det mest behövande, det mest övergivna, det mest utstötta; och han går iväg för att söka upp det. Så får vi veta att barmhärtigheten mot syndarna är den stil med vilken Gud handlar, och han är helt trogen mot denna barmhärtighet. Inget och ingen kan avleda honom från hans frälsningsvilja. Gud känner inte till vår tids slit-och slängkultur, Gud har inget med den att göra. Gud slänger inte bort någon; Gud älskar alla, och söker alla: den ena efter den andra! Han känner inte till uttrycket ”att göra sig av med folk”, för han är helt och hållet kärlek och helt och hållet barmhärtighet.

Herrens hjord är alltid på vandring. Den äger inte Herren, den kan inte inbilla sig att den kan fängsla honom i våra schema och strategier. Herren skall vara där det borttappade fåret är. Därför måste man söka Herren där han vill möta oss, inte där vi gör anspråk på att finna honom! Det finns inget annat sätt att återförena hjorden än att följa spåret av herdens barmhärtighet. Medan han söker efter det borttappade fåret, provocerar han de andra nittionio för att de skall ta del i hjordens återförening. Då skall inte bara fåret som han bär på axlarna utan hela hjorden följa herden hela vägen hem för att fira tillsammans med ”vänner och grannar”.

Vi borde ofta reflektera över denna liknelse, för i den kristna gemenskapen är det alltid någon som saknas och som har gått sin väg och lämnat sin plats tom. Ibland gör det att man tappar modet och gör att vi tror att det är en oundviklig förlust, en obotlig sjukdom. Det är då vi löper risken att stänga in oss i en fålla, där man inte kan känna lukten av får utan bara en instängd lukt! Och de kristna? Vi får inte stänga in oss i oss själva, för då skall vi bara lukta instängt. Aldrig! Man måste gå ut, inte stänga in sig i sig själv, i små gemenskaper, i församlingen, och känna sig rättfärdig. Detta händer när man förlorar missionsglöden som driver oss att möta andra. I Jesu ögon finns inga definitivt borttappade får, utan bara får som man måste återfinna. Detta måste vi ta till oss: för Gud är ingen definitivt förlorad. Aldrig! Ända till sista stund söker Gud efter oss. Tänk på den gode rövaren; bara i Jesu ögon är ingen definitivt förlorad. Perspektivet är därför dynamiskt, öppet, stimulerande och kreativt. Det driver oss att gå ut för att söka en väg i broderskap. Inget avstånd kan hålla herden borta; och ingen hjord kan avstå från ett syskon. Att finna den som gått vilse är herdens och Guds glädje, men också hela hjordens! Vi är alla får som återfunnits och samlats av Herrens barmhärtighet, och vi är kallade att tillsammans med honom samla hela hjorden!

Översättning: Olof Brandt
Hämtad från Vatikanradion skandinaviska redaktion: sv.radiovaticana.va

Donera

Skänk ditt bidrag till katolsk bokutgivning genom PayPal.

kr

Registrera dig för nyhetsbrevet