Ett hjärta av sten eller ett hjärta fullt av kärlek?
25 okt.

Ett hjärta av sten eller ett hjärta fullt av kärlek?

Mottot för detta extraordinära heliga år har hämtats från Lukasevangeliets sjätte kapitel (vers 36-38): ”Barmhärtiga, så som Fadern”. Den fullständiga meningen lyder: “Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (vers 36). Det är inte frågan om en slogan utan om ett livsomfattande engagemang. För att förstå denna mening kan vi jämföra den med Matteusevangeliet, där Jesus säger: “Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” 5:48). I den så kallade bergspredikan, som inleds av saligprisningarna, lär Herren att fullkomligheten är kärleken, som uppfyller alla Lagens föreskrifter. I samma perspektiv förklarar Lukas att fullkomligheten är den barmhärtiga kärleken: att vara fullkomliga är att vara barmhärtiga. Godhet och fullkomlighet har sina rötter i barmhärtigheten. Gud är fullkomlig. Men om vi ser honom på det sättet blir det omöjligt för människorna att sträva efter den absoluta fullkomligheten. Men om vi i stället har honom framför våra ögon som barmhärtig låter det oss förstå bättre vad hans fullkomlighet består i och driver oss att vara som han, fulla av kärlek, medlidande, barmhärtighet.

Men är Jesu ord realistiska? Är det verkligen möjligt att älska så som Gud älskar och att vara barmhärtiga som han?

Om vi ser till frälsningshistorien ser vi att hela Guds uppenbarelse är en oupphörlig och outtröttlig kärlek till människorna. Gud är som en fader eller moder som älskar med outgrundlig kärlek och öser den i överflöd över varje skapelse. Jesu död på korset är höjdpunkten på Guds kärlekshistoria med människan. En så stor kärlek att bara Gud kan förverkliga den. Det är uppenbart att vår kärlek inte kan jämföras med denna gränslösa kärlek. Men när Jesus ber oss att vara barmhärtiga som Fadern, tänker han inte på kvantitet! Han ber sina lärjungar att bli tecken, kanaler och vittnen för hans barmhärtighet.

Och kyrkan kan inte annat än att vara ett sakrament för Guds barmhärtighet i världen, i alla tider och gentemot hela mänskligheten. Varje kristen är kallad att vara ett vittne för barmhärtigheten, och det sker i helighetens vandring. Låt oss tänka på hur många helgon har blivit barmhärtiga för att de har låtit sitt hjärta fyllas av Guds barmhärtighet. De har gett Herrens kärlek en kropp genom att ösa den över den lidande mänsklighetens många behov. I de många olika former av nästankärlek som blomstrar kan man se en avglans av Kristi barmhärtiga ansikte.

Vi frågar oss: vad betyder det för lärjungarna att vara barmhärtiga? Jesus förklarar det med två verb: ”förlåta” (vers 37) och ”ge” (vers 38).

Barmhärtigheten tar sig uttryck först och främst i förlåtelsen: “Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (vers 37). Jesus vill inte hejda den mänskliga rättvisans väg, men ändå påminner han sina lärjungar om att för att ha broderliga relationer måste man sluta döma och fördöma. Förlåtelsen är den pelare som bär upp den kristna gemenskapens liv, för den visar Guds generösa kärlek som har älskat oss först. En kristen måste förlåta! Varför? För den kristne har förlåtits. Vi har alla blivit förlåtna. Ingen av oss kan säga att vi aldrig har behövt Guds förlåtelse. Och eftersom vi har förlåtits, måste vi förlåta. Det säger vi varje dag i Fader Vår”: “förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Vi måste förlåta mycket för vi har förlåtits mycket, många synder. Då blir det lätt att förlåta: om Gud har förlåtit mig, varför skall jag inte förlåta andra? Är jag större än Gud? Denna förlåtelsens pelare visar hur generös Guds kärlek är som har älskat oss först. Det är fel att döma och fördöma den broder som syndar. Inte för att vi inte vill erkänna synden, utan för att om vi fördömer syndaren bryter vi broderskapsbandet till honom och föraktar vi Guds barmhärtighet, för han vill inte avstå från något av sina barn. Vi har inte makt att fördöma vår broder som gör fel, vi står inte över honom. I stället har vi plikten att återupprätta hans värdighet som Faderns son och att följa honom på hans väg till omvändelse.

Jesus pekar också ut en andra pelare för sin kyrka och för oss: att “ge”. Att förlåta är den först pelaren, att ge är den andra. ” Ge, så skall ni få. […] Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er” (vers 38). Gud ger mer än vi förtjänar, och han skall vara än mer generös med dem som har varit generösa här på jorden. Jesus säger inte hur det går för dem som inte ger, men bilden av ”måttet” är en förmaning. Med måttet på den kärlek vi ger är det vi själva som bestämmer hur vi skall dömas, hur vi skall älskas. Om vi ser noga efter är det en konsekvent logik. Med de mått som vi tar emot med av Gud ger vi till våra syskon, och med det mått som vi ger med till våra syskon tar vi emot av Gud!

Därför är den barmhärtiga kärleken den enda möjliga vägen. Vi behöver alla vara litet mer barmhärtiga, inte tala illa om andra, inte döma, inte kritisera och vara avundsjuka. Vi måste förlåta, vara barmhärtiga, leva vårt liv i kärleken. Denna kärlek gör så att Jesu lärjungar inte förlorar den identitet de fått av honom och så att de ser sig som barn till samma Fader. I den kärlek de praktiserar i livet ekar så den barmhärtighet som inte skall ha någon ände (jfr 1 Kor 13:1-12). Men glöm inte detta: barmhärtighet och gåva; förlåtelse och gåva. Så vidgas hjärtat och kärleken. Egoism och vrede krymper i stället hjärtat och gör så att det stelnar som en sten. Vad föredrar ni? Ett hjärta av sten eller ett hjärta som är fullt av kärlek? Om ni föredrar ett hjärta som är fullt av kärlek, var då barmhärtiga!

Översättning: Olof Brandt

Texten är hämtad från Vatikanradions svenska redaktion: sv.radiovaticana.va

Donera

Skänk ditt bidrag till katolsk bokutgivning genom PayPal.

kr

Registrera dig för nyhetsbrevet